20111008

Vi är på kalas hos Simons föräldrar. Äter jätte god mat och umgås med trevliga människor. På kvällen känner jag av mensvärks sammandragningar. Vi ska sova över och jag lägger mej tidigt då jag känner mej lite påverkad.

Under kvällen klockar jag en del värkar men de är väldigt oregelbundna och alla gör inte ens ont. Tror inte att det är någonting speciellt på gång då det har varit såhär många gånger innan. Vid 03.00 vaknar jag av värkarna som fortfarande håller på. De är oregelbundna men aningen tätare. Jag somnar ifrån timern flera gånger och tänker att det nog inte är så allvarligt. Så efter en timme lägger jag mej för att sova igen.

20111009

06.40 vaknar jag och värkarna håller fortfarande i sej. Jag går på toan och tänker att det brukar avta efter morgonkiss och uppgång.

Det gör det inte.

Jag börjar klocka värkarna igen då smärtan ökar. Nu kommer de var 3minut.

Shit.

Det är kanske på riktigt denna gången. Smärtan ökar ganska fort och jag väcker Simon. Han förstår på en gång att det är på riktigt denna gången. Jag vill ta en dusch så han ligger kvar en stund. Vattnet känns underbart men smärtan finns kvar. Dock helt ok.

Efter duschen väcker jag Hampus och säger att hans syskon vill komma ut nu. Hampeboy blir överlycklig och berättar att han drömt att han hållit bebisen med armen bakom nacken, så han kan det nu. Så kryper han ner hos Simon och myser lite medan jag tar på mej kläder och Tens- apparaten. Klockar mina värkar under tiden. De fortsätter vara regelbundna så jag ringer förlossningen.

Jag har ingen blödning, vatten eller ovanliga flytningar.

Enbart värkar.

De tycker att vi ska komma in...

Min barnmorska och undersköterska ska gå av sitt skift

vid halv 4 och beklagar att de inte får vara med och förlösa.

"Du är ju så nära."

Min nya barnmorska kommer in, presenterar sej och säger att hon hört att det snart ska bli barn här inne.

Gott tänker jag.

De tar mitt fostervatten för att skynda på förloppet. Bebbo har bajsat i det och barnmorskan måste sätta en elektrod på bebisens huvud för att ha bättre koll på hjärtat.

De frågar om en tjej som läser till sjuksköterska kan få vara med på min förlossning, å visst kan hon få det...

Det går ju som en dans här inne!

Nu kommer tiden gå saaaaaaakta. Allt bara stannar av. Det händer nästan ingenting. Jag börjar få ont igen å de kopplar på en eda-pump så att smärtan inte ska komma tillbaka.

Stackars sjuksköterskestudent som sitter där pa en pall och inne hos oss är det helt stiltje.

Bebbos hjärtljud blir påverkade av någon anledning och de måste ta ett prov på bebbe.

Det är fint.

Smärtan blir värre och värre trotts EDA-pumpen. De har kopplat pa den för sent. Tillslut ligger jag bara och skakar i sängen.

Trycket nedåt och smärtan är fruktansvärd.

Jag vill hjälpa till att trycka, vill få det överstökat,

Men jag får inte, har en cm kvar att öppna mej.

Spänner mej under varje värk för att inte trycka på.

De ger mej en extra dos med EDA och när den börjat ge värkan kopplar de på värkstimmulerande. Klockan är ungefär 18.00.

Nu känns det som att jag ska bajja på mej.

På riktigt.

Under två värkar tror jag att jag faktiskt gjort det.

Stackars sjuksköterskestudenten erbjuder sej att byta min vuxenblöja och jag beordrar in Simon på toa.

Det visar sej dock att vara falskt alarm. Konstigt tycker jag då det kändes EXAKT som det.

Barnmorskan kommer in och snor med stackars sjuksköterskestudenten till min granne som ska få krysta.

Simon frågar om det är ok att han ringer sin pappa som ringt in till förlossningen tidigare. Jag säger att det är ok. Han kan ju inte göra så mycket och jag får ju ända aldrig krysta.

Han hinner inte mer än utanför balkongdörren innan jag får ytterligare en värk...

Men denna gången är det annorlunda.

Någon är på väg ut.

Jag SKRIKER ”nu kommer bebisen!”

Simon blir lite chockad och tror att jag luras men förstår nog allvaret i min röst.

Han trasslar in sej i gardinen på väg in.

Allting går nu sjukt fort fast samtidigt i slowmotion. Simon undrar om jag larmat men jag  har haft fullt upp med ett huvud mellan benen. Jag larmar och säger till Simon att han nog får hämta någon. Han öppnar dörren och skriker att det kommer en bebis här.

Jag ber Simon hjälpa mej av med kläderna och hålla i mitt ben medans jag håller emot bebbos huvud.

Jag är ju inte redo att krysta har de sagt...

Nu strömmar det in folk i rummet och jag hamnar i någon konstig dimma så att jag inte kan koncentrera mej. Barnmorskan som kom undrar om jag har en värk och om jag kan krysta. Jag säger att jag inte vet, det gör bara så jävla ont mellan benen. ”Det är för att du har ett huvud där!”

No shit! Det menar ni inte.

När jag efter, vad som kändes som en evighet, men egentligen handlade om hundradels sekunder, fattade vad som hände fick jag tillbaka kontrollen.

Jag tog tag i mitt knä och krystade som en galning.

Liten var ute på 2 krystningar medans både jag och Simon kunde se allting.

Det var en helt sjuk upplevelse och så jävla magisk.

Simon klippte navelsträngen och allt var så nära.

Det som händer runt om när bebis väl kommit ut är helt ointressant.

Man bryr sej inte. De sprutade in en massa mediciner för att få ut moderkakan och för att livmodern skulle dra ihop sej. Tryckte på magen och drog i navelsträngen. Kollade så att allt kommit ut som det skulle.

Jag slutade inte att blöda så de pumpade in lite mer mediciner och tryckte på magen. Tvättade, klämmde, bedövade, sydde.

Ointressant.

Allt som fanns var Bebbo och Simon.

Lilla Stina som kom till oss 2011-10-09 kl 18.27 vägde 3980g och var 50cm lång.