Min busiga lilltjej som älskar hundens matskål.

Hon tar fart redan i vardagsrummet å sedan tar hon sej fram i en rasande fart.

 

 

Jag vet inte vart jag fått "babba" ifrån igentligen.

Är det någon mer än jag som säger så istället för "ajaj" eller "ajabajja"?

 

När vi kom hem från Säffle började lillsmulan resa sej mot saker.
Nu finns det inte längre någon hejd på henne.
Klätterapan.

Nu har vår lillsmula varit ordentligt sjuk sedan i fredags.
Då vart hon så förkyld att hon började kaskadspy av allt slem.
Liten.

På söndagen kom febern.
Snabb och skoningslös.
Med en stadig temp på 39grader celcius, trotts alvedon i kroppen, sov hon sedan bort hela måndagen.

Så i går piggade hon äntligen på sej.
Febern sjönk, hon åt upp sej igen och busade ordentligt med alla i familjen.
Slemmet gick att hosta som vanligt  och lilla näsan var inte lika snorig.

Wie tänkte vi.
Så skönt att snuttan är sitt vanliga jag.

Så i natt började det bli tokigt igen
och i morse vaknade hon varm som ett element.
Smulan min.

Så nu sitter vi här igen.
Avskärmade från världen.
Inslutna i vår lilla sjukbubbla.


Hoppandes på bättring.

Men hallå!
Stina vart är du?



Men smulan... Hur kom du dit?

Rolling is the technique.

Lillsmulan slickar gräddvispen.


I fredags fick lillsmulan en uppskattad present.
Tack gammelfarmor.

Tänk att som i går för fyra månader sedan så bestämde lilla Stina att det var tid att komma ut till den stora världen.

Stor å rund å alldeles underbar kom hon till oss.
Å det med besked.




Nu har hon alltså redan blivit fyra månader.
En bestämd dam som vet vad hon vill.
Hampus och bolibompa är favoriterna.
Men bus med mamma å pappa är inte heller fel.
Pussas med mamma är mumma
men kommer pappa för nära ryggar hon tillbax.
Han är ju så hemskt stickig.



Gud vad mycket kärlek man kan känna.
Vad mycket kärlek man har att ge.

Lillsmulan.

Nu är det tungan som tränas för fullt.

I går fick jag den värsta ratningen EVER!

När jag skulle amma lillsmulan började hon helt plötsligt tokvägra.

Hon protesterade (läs gallskrek värre än sin kusin. ;) ) och tittade på mig med ren skär skräck.

Som att min tutte var det värsta hon någonsin varit med om.

Att hon inte för sitt liv kunde fatta varför jag stoppade något så jävla äckligt i hennes mun.

Bara sådär.

Out of the blue.

Hon har ammat perfekt sedan första stund och det har ALDRIG varit några problem.

Jag gav upp försöken med bröstet ganska fort.

Snuttans skrik skar i både öron och i hjärta.

Värmde på lite modermjölksersättning till henne med förhoppningen om att det skulle gå bättre.

Skitungen slukade mjölken som om hon aldrig gjort annat.

S undrade om det var längesedan jag duschat eller hade svamp på bröstvårtorna.

...

(mutterHÅLLKÄFTjäklagubbfandeädåINTENÖJÄVLAFELpådehärboobsenSÅATTE)

Höll tummarna för att amningen skulle fungera vid nästa matning men bröstet dög inte då heller.

Denna gång tyckte snuttan att hon minsan kunde hålla flaskan själv,

det blev ju så mycket lättare att kolla på tv samtidigt om man gjorde så.

...

Vi höll tummarna för att hon skulle nöja sej med bröstet under natten (läs morgonen) då ersättningen var slut.

Nästa tre amningstillfällen gick utan några protester alls.

Vi andades ut och bestämde att ett besök i affären minsan kunde vänta tills i morgon.

Å så...

En timme innan S skulle till jobbet tokvägrade snuttan igen.

(muttervafanmutter)

"Hon kanske inte vill se dem, du får gå in på toa och amma."

...

(mutterMENVAFAN?mutter)

Så kom jag på att jag hade ett amningsskydd i en låda.

Ett amningsskydd är som en bröstvårta i silikon som man sätter över sin egen när de är ömma.

De ser ut ungefär som nappen på en nappflaska, fast mycket tunnare.

Tänkte att jag kanske kunde lura skitungen.

Tryckte på amningsskyddet och fram med bröstet när hon var någolunda lugn.

JACKPOTT.

Så kampen fortsätter.

Jag erbjuder bröstet vid varje amningstillfälle.

Hon tokvägrar.

Fram med amningsskyddet.

Hon är lite skeptisk till amningsskyddet oxå.

Men det funkar, någorlunda i alla fall.

Jag befarar att jag uppfostar ännu en datanörd.

Eller som Hampus skulle sagt, en datanörde!

Jag behöver städa och snuttan verkar ganska nöjd framför tvén.

Gustav är inte så dum han.

De säger att små bebisar inte ska ligga på sida eller mage.

Risken för plötslig spädbarnsdöd ökar markant om de små ligger så.

Dessutom ska man se till att det inte finns stora kuddar

eller täcken som kan hamna över ansiktet på dem.

Men jag kan ju inte rå för att vår liten avskyr att sova på rygg.

Sidoläge är det bästa som finns.

Hon rullar dit själv.

Allra helst ska näsan borras långt in i en filt eller kudde oxå.

Jag tror att vår dotter gillar att leva på the edge. ;)

... och försöker finna ro i ett flyttkaos!

Liten är inte mer än tre veckor men har redan fått sin första förkylning.

Dessa dagar och vakna nätter får mej verkligen att förstå att Bebbo fortfarande inte är vår på riktigt.

Att vi bara fått låna henne.

I mörkret lyssnar jag efter hennes rosslande andetag.

Varje andedrag är gudomligt.

De betyder att hon fortfarande är vår.